Jag fick den här kommentaren för några dagar sen och har tänkt mycket på det.

I skolan pratar vi ofta om stereotyper då vi alla är från olika länder och jag tycker ämnet är ganska intressant.

Stereotypen av italienska killar är som Helena skriver att de ropar "Ciao bella!" efter en och inte är blyga för att gå fram. Tyvärr måste jag säga att det inte är så långt från verkligheten. Dock tycker jag att det skiljer det sig mycket under vinter och sommartid och var man befinner sig. När jag kom hit i vintras kändes det inte som att killarna här var så annorlunda mot hur de är i Svergie. Visst får man uppskattande blickar lite oftare och ett leende men det var inget jag reflekterade över. Det jag tyckte var konstigt var att min granne som är 60+ ville bjuda ut mig på middag men jag tyckte mest synd om honom för att han verkade ensam.

Allt eftersom tiden gått och vädret blivit bättre har vi börjat gå ut mer. I början hängde vi mest på barer men nu har vi börjat gå ut mer och mer. Det är då man märker skillnaden. Varje gång vi är ute och dansar kommer killar fram och försöker dansa eller prata med en. Det bästa är när Sofie kallt svarar "jag dansar". Nästan varje gång är det någon som nyper mig i rumpan också vilket stör mig som fan. De andra skrattar alltid då det verkar som det är min rumpa som är i riskzonen så ibland tror jag nästan att det är mina vänner som driver med mig men tyvärr inte. Att killar kommer upp bakom en och lägger händerna runt midjan, försöker ta ens hand eller "råkar" stöta till en händer också hela tiden.

Att italienarna älskar blondiner är heller inget nytt men att de drar en i håret av fascination bara för man har lite ljusare hår än resten förundras jag över varje gång. De räknar mig som blond här, jag håller fast vid att jag är brunett och går vidare. (Notera att jag pratar om utelivet, på dagen på gatan är de inte lika på).

Skillnaden märker nog vi svenska tjejer av mer än de andra också då svenska killar oftast är ganska tillbakadragna med just sådant beteende. Jag tycker det är skönt att kunna gå ut ett stort tjejgäng i Sverige bara för att ha kul utan att alltför många killar kommer fram och sen inte fattar när det är dags att gå. Dock skulle jag tycka att en blandning av svenska och italienska killar hade varit det ultimata.

Det är ingen nyhet att italienare i allmänhet ser bra ut och är utseendefixerade, att svenska killar hatar dem och deras fotboll just för det och att svenska tjejer älskar dem av samma anledning. Det är heller inte helt fel att bli utbjuden av en italienare om intresset finns där. De är ofta väldigt romantiska och gentlemän och visar sin uppskattning. 

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att jag föredrar svenska killars beteende på klubbar men italienare på dejter. En blandning skulle som sagt vara trevligt. Vill påpeka att mina reflektioner är baserade på stereotyper och egna erfarenheter. Har både träffat fina italienare och svenska killar men även skitstövlar från båda länderna så det skiljer sig ju såklart från person till person.

Vad tycker ni?