Idag har det gått exakt ett år sedan jag flyttade till Firenze. Det känns rätt sjukt när jag tänker på det, jag kan inte riktigt förstå att det redan gått ett helt år. Det var helt klart en av de dagarna i mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Känslan av... jag kan inte sätta ord på det men jag kan fortfarande känna känslan när jag tänker tillbaka på det. Jag var så ledsen och så lycklig samtidigt, en obeskrivlig känsla. Jag förverkligade min dröm som sedan kom att resultera i mitt livs bästa tid. Ibland känns det lite svårt att säga det trots att det verkligen är sant. Jag tror det är känslan av att jag svikit tryggheten. Jag är en person som håller hårt i de/det jag bryr mig om. Jag har alltid varit väldigt hemmakär och jag är en person som ger allt till dem jag älskar, oavsett vad.

 

Livet i Italien fick mig att öppna ögonen för så mycket nytt. Att ett nytt, främmande ställe kan kännas som hemma, att nya människor kan få en att känna sig trygg, lycklig och älskad och att man kan upptäcka nya sidor hos sig själv som man inte visste fanns där. En ny insikt. Det vänder lite upp och ner på allt man tidigare trott på och förlitat sig till. Jag har lärt mig otroligt mycket, jag har verkligen växt som person och det är en fantastisk känsla. Jag har även lärt mig mycket om mig själv och kommit ett steg närmare att finna det som gör mig lycklig. Jag har många steg kvar men jag är väldigt trygg i mig själv nu. Det har jag nog egentligen alltid varit men det känns mer nu. Jag är inte rädd längre, jag är nyfiken. Jag längtar efter det nya.

 

 

Några bilder tagna första veckan i Firenze, som för mig speglar så mycket känslor.

Det som då var det nya som nu är en självklar del av mitt liv.