Idag har det gått exakt ett år sedan jag flyttade till Firenze. Det känns rätt sjukt när jag tänker på det, jag kan inte riktigt förstå att det redan gått ett helt år. Det var helt klart en av de dagarna i mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Känslan av... jag kan inte sätta ord på det men jag kan fortfarande känna känslan när jag tänker tillbaka på det. Jag var så ledsen och så lycklig samtidigt, en obeskrivlig känsla. Jag förverkligade min dröm som sedan kom att resultera i mitt livs bästa tid. Ibland känns det lite svårt att säga det trots att det verkligen är sant. Jag tror det är känslan av att jag svikit tryggheten. Jag är en person som håller hårt i de/det jag bryr mig om. Jag har alltid varit väldigt hemmakär och jag är en person som ger allt till dem jag älskar, oavsett vad.

 

Livet i Italien fick mig att öppna ögonen för så mycket nytt. Att ett nytt, främmande ställe kan kännas som hemma, att nya människor kan få en att känna sig trygg, lycklig och älskad och att man kan upptäcka nya sidor hos sig själv som man inte visste fanns där. En ny insikt. Det vänder lite upp och ner på allt man tidigare trott på och förlitat sig till. Jag har lärt mig otroligt mycket, jag har verkligen växt som person och det är en fantastisk känsla. Jag har även lärt mig mycket om mig själv och kommit ett steg närmare att finna det som gör mig lycklig. Jag har många steg kvar men jag är väldigt trygg i mig själv nu. Det har jag nog egentligen alltid varit men det känns mer nu. Jag är inte rädd längre, jag är nyfiken. Jag längtar efter det nya.

 

 

Några bilder tagna första veckan i Firenze, som för mig speglar så mycket känslor.

Det som då var det nya som nu är en självklar del av mitt liv.

 

 

 

 

Tänkte att jag skulle skriva en liten årsresumé, kanske kommer det något lite mer utförligt månad för månad längre fram men här är en lista jag hittade.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 

JA! Jag flyttade äntligen till Italien!

 

Hur har ditt 2012 varit? 

Helt klart upp och ner. Jag har känt mig lyckligare än någonsin men även brytit ihop helt och gråtit floder.

 

Svårt att toppa Florens men man kan ju alltid hoppas! :)

 

Jag det blev jag nog..

 

15 januari – dagen jag kom till Florens, 1 juni - sista dagen i Florens (innan jag åkte till Rimini) och 30 augusti – dagen jag lämnade Italien för Sverige..

 

Att jag lärt mig italienska ordentligt och att jag känner att jag utvecklas väldigt mycket och vuxit som person.

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?  

Ja, väldigt många saker. Speciellt när mami kom och hälsade på i Firenze, när Malin kom och hälsade på, den dagen Sandro kom till Rimini och den dagen Matthew ringde och berättade att han skulle börja jobba på Carnaby. 

 

Vem har du umgåtts med mest?  

Sofie, Matthew, Sandro, Gabriela, Angelie, Malin, Linn

 

Dagen i Venedig ligger helt klart bland topp 3, sen är det nog mer fina ord, känslor och personligt.

 

Imorgon får vi besök från Italien. Vi har räknat ner dagarna sedan vi lämnade Rimini och imorgon är dem äntligen här. Jag hade hellre åkt tillbaka men det ska bli kul att få visa dem Stockholm, vi har gjort massor med planer så det kommer nog bli riktigt roligt. Jag längtar efter att få höra italienska igen, jag längtar efter att få prata italienska och känna den italienska mentaliteten igen.

 

Det är svårt att förklara på något vis men ibland känner jag mig så... fel? Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt men det är en känsla jag har, djupt inom mig som kommer upp till ytan igen vid vissa tillfällen, som till exempel när jag spenderat mycket tid i Italien och sedan kommer tillbaka hem(?) till Sverige. Jag är född och uppvuxen i Sverige men jag känner mig inte riktigt hemma här. Det går som sagt i perioder och det är svårt att förklara. Jag är halvitaliensk och halvsvensk, likaså min personlighet. Mitt sätt att tänka skiljer sig i många lägen och speciellt nu efter jag bott i Italien och anammat ännu mer av den italienska kulturen och tänket. Det känns som att jag behöver anpassa mig nu när jag är tillbaka och jag vet inte om jag vill det. Samtidigt orkar jag inte bli dömd.

 

I vissa situationer känner jag mig verkligen inte svensk. Medan alla andra sjunger med och kan hela texter till gamla svenska klassiker med artister jag inte ens kan namnen på så sitter jag och kan som mest lite av refrängen och alla skrattar åt mig och förklarar att den här kan ju ALLA! Alla utom jag känns det som ibland.. Däremot kan jag typ alla Eros Ramazzotti & Laura Pausinis låtar och när klassikerna med Umberto Tozzi, Tiziano Ferro, Nek, Marina Rei och alla andra dyker upp kan jag både texter och namnen på artisterna. Det känns även som jag upplevt Italien mer, jag har rest runt en del och besökt många olika städer i Italien, besökt de flesta sevärdheterna och jag älskar det italienska köket medan jag i Sverige knappt lämnat Stockholm de senaste åren och måste kolla recept för att laga pannkakor. 

 

I andra situationer känns det tvärt om men ända sedan jag satte mig på planet till Stockholm i Bologna så är det såhär mina tankar snurrat runt i huvudet. Det där kanske blev lite rörigt och svårt att förstå men det är mina känslor. 

 

Såg att jag fick den här kommentaren igår och kände bara att jag var tvungen att kommentera den.

Först vill jag säga att det är väldigt gulligt att du oroar dig för mig men det behöver du absolut inte göra. Jag är en vuxen människa och jag vet mycket väl var gränsen går. Jag förstår om det "verkar bli var och varannan kväll" och visst går vi ut rätt mycket men det är en del av det livet vi lever här och vi är alla unga så det hör till men det handlar om hur man hanterar det.

Jag har nästan alltid varit rädd för alkohol, kanske inte rädd, men jag har alltid haft stor respekt och själv sett vad det kan göra med folk. Därför tog det mig ganska lång tid att inse att alkohol inte behöver vara tabu, det handlar som sagt om hur man hanterar det. Att dricka vin till maten eller gå ut och ta ett glas vin eller två tillhör kulturen här i Italien. Det är inte så att vi går ut och super ner oss var och varannan kväll. Jag dricker vin för att jag tycker det är gott och för att det är en social grej, inte för att bli full. Det är stor skillnad. Jag har lika kul vare sig jag dricker eller inte. Ärligt talat skulle jag hellre dricka alkoholfritt om det var ett alternativ då det dessutom skulle spara in på en massa onödiga kalorier (nej, jag har inte problem med min vikt). För ärligt talat, vem skulle inte vilja kunna trycka i sig en påse godis/chips utan att gå upp ett gram?

Som jag nämnt tidigare är jag otroligt fascinerad över kulturskillnader och det här är en så otroligt tydlig skillnad. Här i Italien tycker de jag är konstig när jag tackar nej till påfyllning och från Sverige får jag kommentarer om att jag borde tänka mig för. Det är inte lätt att vara alla till lags.

Har en bok jag skriver av mig i ibland och hittade en text jag skrivit 2011-06-14

 

Att läsa texten och sedan inse att bara ett halvår efteråt förverkligade jag drömmen känns fantastiskt.
Värt att komma ihåg.

Jag fick den här kommentaren för några dagar sen och har tänkt mycket på det.

I skolan pratar vi ofta om stereotyper då vi alla är från olika länder och jag tycker ämnet är ganska intressant.

Stereotypen av italienska killar är som Helena skriver att de ropar "Ciao bella!" efter en och inte är blyga för att gå fram. Tyvärr måste jag säga att det inte är så långt från verkligheten. Dock tycker jag att det skiljer det sig mycket under vinter och sommartid och var man befinner sig. När jag kom hit i vintras kändes det inte som att killarna här var så annorlunda mot hur de är i Svergie. Visst får man uppskattande blickar lite oftare och ett leende men det var inget jag reflekterade över. Det jag tyckte var konstigt var att min granne som är 60+ ville bjuda ut mig på middag men jag tyckte mest synd om honom för att han verkade ensam.

Allt eftersom tiden gått och vädret blivit bättre har vi börjat gå ut mer. I början hängde vi mest på barer men nu har vi börjat gå ut mer och mer. Det är då man märker skillnaden. Varje gång vi är ute och dansar kommer killar fram och försöker dansa eller prata med en. Det bästa är när Sofie kallt svarar "jag dansar". Nästan varje gång är det någon som nyper mig i rumpan också vilket stör mig som fan. De andra skrattar alltid då det verkar som det är min rumpa som är i riskzonen så ibland tror jag nästan att det är mina vänner som driver med mig men tyvärr inte. Att killar kommer upp bakom en och lägger händerna runt midjan, försöker ta ens hand eller "råkar" stöta till en händer också hela tiden.

Att italienarna älskar blondiner är heller inget nytt men att de drar en i håret av fascination bara för man har lite ljusare hår än resten förundras jag över varje gång. De räknar mig som blond här, jag håller fast vid att jag är brunett och går vidare. (Notera att jag pratar om utelivet, på dagen på gatan är de inte lika på).

Skillnaden märker nog vi svenska tjejer av mer än de andra också då svenska killar oftast är ganska tillbakadragna med just sådant beteende. Jag tycker det är skönt att kunna gå ut ett stort tjejgäng i Sverige bara för att ha kul utan att alltför många killar kommer fram och sen inte fattar när det är dags att gå. Dock skulle jag tycka att en blandning av svenska och italienska killar hade varit det ultimata.

Det är ingen nyhet att italienare i allmänhet ser bra ut och är utseendefixerade, att svenska killar hatar dem och deras fotboll just för det och att svenska tjejer älskar dem av samma anledning. Det är heller inte helt fel att bli utbjuden av en italienare om intresset finns där. De är ofta väldigt romantiska och gentlemän och visar sin uppskattning. 

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att jag föredrar svenska killars beteende på klubbar men italienare på dejter. En blandning skulle som sagt vara trevligt. Vill påpeka att mina reflektioner är baserade på stereotyper och egna erfarenheter. Har både träffat fina italienare och svenska killar men även skitstövlar från båda länderna så det skiljer sig ju såklart från person till person.

Vad tycker ni?

Idag har jag inte gjort mycket. Har tvättat en del och även lyckats shoppa lite. Blev några tröjor och linnen då jag upptäckte att jag hade brist på detta. Hade inte räknat med sommarväder tydligen när jag packade i januari innan jag lämnade Sverige, blev dock bara basic grejer men det var välbehövligt.

I vanliga fall är jag en väldigt organiserad människa, jag skriver listor och göra upp planer månader i förväg. Började med min packlista (vem skriver egentligen packlista?) så fort jag bokat biljetten hit. Behöver jag nämna att den bokades i god tid innan jag åkte? Ända sen jag kom hit har jag märkt att jag blivit mer och mer oorganiserad. Listorna sinar och planer görs för dagen. Det här är något som är bra för mig då jag behöver släppa kontrollen lite men samtidigt är det svårt. Vad gör jag när jag pluggat klart? När får jag se mina nära och kära? Tydligen har jag kommit till den punkten att jag försonats med att inte veta för nu kom belöningen. Den här helgen har det bokats biljetter! Den 21 april kommer min mamma hit och hälsar på mig och stannar till den 24 april (min födelsedag). Bara några dagar efter att hon åkt, närmare bestämt den 26 april kommer Malin och stannar i en hel vecka! Även Angelie har bokat biljett inför vår flytt till Rimini! Den 4 juni blir det! 

Snart ska jag få visa mina älskade, mitt älskade Firenze!
Som jag längtar efter er! ♥

God natt!

Jag är halvsvensk och halvitaliensk, min mamma är svensk och min pappa italienare. Det roliga med att vara en blandning

är att när jag är i Sverige känner jag mig italiensk och här i Italien känner jag mig ganska svensk. Jag har bott Stockholm i

hela mitt liv ändå till mitten av januari i år då jag flyttade hit till Florens för att plugga italienska. Jag valde mellan det

eller Milano och till slut valde jag alltså Florens, dels för att jag tror att det är mer "Italien på riktigt" än en storstad

som Milano men även för att det är härifrån min pappas släkt kommer.

Jag har tillbringat några veckor i Italien varje sommar de senaste 10 åren. De flesta tror då att jag varit i Florens och besökt

släkten men så är det faktiskt inte. Min mamma bodde länge i Rimini när hon var yngre så vi åker dit varje sommar och

hälsar på vänner och "familj" där. Sedan 2007 har även mina två bästa vänner följt med och de älskar det lika mycket som vi

gör. Det har gått så långt att vi kallar Rimini för hemma haha..

Nu har jag iaf bestämt mig för att lära mig språket ordentligt. Jag pratade italienska som liten men sen tog svenskan över

eftersom det var i Sverige vi bodde. Jag läste italienska i gymnasiet så när jag började skolan här i mitten av januari var jag

på nivå 2 och jag ligger just nu på mitten av nivå 3. Har pluggat i 5 veckor nu och har 15 veckor kvar. Stannar alltså i Florens

till början av juni.

Planerna på vad jag ska göra sen är inte riktigt spikade men troligtvis kommer jag stanna i Italien ett tag. Vi har pratat om att

åka til Rimini och stanna där hela sommaren då vi vet att vi kan få jobb där så det skulle vara riktigtHAr fått lite frågor o kul!

Jag har som sagt fått lite frågor om mig, min bakgrund och min utbildning så här kommer en liten sammanfattning. Är det något annat ni undrar över är det bara att fråga på!

Jag är 21 år och från Stockholm. Halvsvensk och halvitaliensk, min mamma är svensk och min pappa italienare. Det roliga med att vara en blandning är att när jag är i Sverige känner jag mig italiensk och här i Italien känner jag mig ganska svensk. Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv, fram till mitten av januari i år då jag flyttade hit till Florens för att plugga italienska. Jag valde mellan det eller Milano och till slut valde jag alltså Florens, dels för att jag tror att det är mer "Italien på riktigt" än en storstad som Milano men även för att det är härifrån min pappas släkt kommer.

Jag har tillbringat några veckor i Italien varje sommar de senaste 10 åren. De flesta tror då att jag varit i Florens och besökt släkten men så är det faktiskt inte. Min mamma bodde länge i Rimini när hon var yngre så vi åker dit varje sommar och hälsar på vänner och "familj" där. Sedan 2007 har även mina två bästa vänner följt med och de älskar det lika mycket som vi gör. Det har gått så långt att vi kallar Rimini för hemma haha..

Nu har jag iaf bestämt mig för att lära mig språket ordentligt. Jag pratade italienska som liten men sen tog svenskan över eftersom vi bodde i Sverige. Jag läste italienska i gymnasiet så när jag började skolan här i mitten av januari var jag på nivå 2 och jag ligger just nu på mitten av nivå 3. Har pluggat i 5 veckor nu och har 15 veckor kvar. Stannar alltså i Florens till början av juni.

Planerna på vad jag ska göra sen är inte riktigt spikade men troligtvis kommer jag stanna i Italien ett tag. Vi har pratat om att åka til Rimini och stanna där hela sommaren då vi vet att vi kan få jobb där så det skulle vara riktigt kul! Time will tell..

Det är exakt en månad sedan jag åkte hit. En månad! Kan ni tänka er? Jag har alltså varit här, helt ensam, i en hel månad, det är otroligt. Jag har svårt att förstå att för en månad sedan sa jag hejdå till de jag älskar för att åka iväg på detta äventyr helt själv. Det var otroligt svårt, kan inte säga något annat. Tänker på när jag gick där helt själv på Arlanda, med tårarna rinnande nerför kinderna. Kände mig så ensam och ville bara springa tillbaka och kramas lite till och kanske inte alls åka? Samtidigt ville jag inget annat än att sätta mig på det där planet, hoppa på nästa och bara vara framme. Det var verkligen blandade känslor.

Jag hade funderat länge på om jag skulle åka, det har alltid varit en dröm men att ta steget är det svåra. Vilken stad skulle jag åka till? Hur länge skulle jag vara borta? Vad skulle det kosta? Skulle jag våga? Mami pushade mig verkligen att skicka in ansökan vilket gjorde att jag fick tummen ur. Jag kände mig både lite orolig men även självisk över att bara dra men hon har stöttat mig hela tiden vilket är fantastiskt skönt och gjort allt så mycket lättare.

Det kändes så bra när jag väl bestämde mig för att åka , men så overkligt. Det var så långt borta men ändå satt jag och skrev packlista veckor i förväg. Ja, jag gillar ju struktur. Det var så långt bort i tid men jag visste att det skulle gå snabbt. När jag började rensa ut hemma hittade jag en gammal dagbok där jag för några år sedan skrivit att jag ville åka till Italien och plugga italienska och verkligen lära känna landet och kulturen på riktigt. När jag läste det kom alla de känslorna tillbaka. Sen kändes det som att jag reste tillbaka i tiden och träffade Valentina 16 år och berättade för henne att jag ska uppfylla hennes dröm. Blev så stolt över mig själv, underbar känsla.

När jag bestämde mig för att åka ville jag inget annat än att åka på en gång. Det kändes inte som det fanns så mycket kvar för mig i Sverige att hämta för stunden. Det enda som höll mig kvar var mitt jobb, tryggheten och mina nära och kära men det hände liksom inget, vi gjorde inget och allt var bara trist. Jag längtade tillbaka till Italien efter sommarens semester.

Sista veckorna i Stockholm innan jag åkte var dock fullspäckade. Jag hade sagt upp mig från jobbet och insåg hur mycket jag skulle sakna allt och alla. Hade världens bästa arbetskamrater och trivdes bra men kände dock att jag inte kunde utvecklas mer just då. Det svåra var att inse att jag faktiskt skulle lämna och inte komma tillbaka, inte få träffa alla dessa fina människor varje dag.

På fritiden hände det massa kul, fika, mys, middagar, vinhäng och massa galna fester och efterfester. Då började jag få lite panik. Var det verkligen läge att lämna allt nu när det var som bäst? Tänk om jag aldrig skulle få uppleva de här känslorna igen. Att faktiskt längta efter och njuta av alla dagar. Och alla i min omgivning.

Jag förstår nu att jag levde som i en bubbla och det är klart att man glorifierar allt när man vet att man ska iväg, dock var det lika jobbigt att lämna ändå. Att säga hejdå till alla var verkligen svårt och jag grät en hel del men att samtidigt känna så mycket kärlek var underbart.

Min första dag här går inte att beskriva. Jag var så lycklig och så ledsen samtidigt. Helt sjukt. Tog en promenad, tog vackra bilder av den underbara staden och utforskade mitt nya hem. Njöt. Hade ångest. Skrattade. Grät. Jag kunde inte äta och kände mig otroligt ensam, dock både positivt och negativt. Jag längtade till skolan och på kvällen var jag ivrig som en litet barn, dagen före julafton.

Nu är jag så glad över att jag åkt hit. Jag mår bra, trivs och njuter av dagarna. Jag är inte ensam, har träffat många fina människor och jag pratar med mina nära hemma i Sverige nästan varje dag. Jag älskar skolan och känner mig så duktig och är stolt över mig själv. Jag älskar att utvecklas och det gör jag verkligen här. Jag saknar alla hemma otroligt mycket men vi ses igen ♥