Det är exakt en månad sedan jag åkte hit. En månad! Kan ni tänka er? Jag har alltså varit här, helt ensam, i en hel månad, det är otroligt. Jag har svårt att förstå att för en månad sedan sa jag hejdå till de jag älskar för att åka iväg på detta äventyr helt själv. Det var otroligt svårt, kan inte säga något annat. Tänker på när jag gick där helt själv på Arlanda, med tårarna rinnande nerför kinderna. Kände mig så ensam och ville bara springa tillbaka och kramas lite till och kanske inte alls åka? Samtidigt ville jag inget annat än att sätta mig på det där planet, hoppa på nästa och bara vara framme. Det var verkligen blandade känslor.

Jag hade funderat länge på om jag skulle åka, det har alltid varit en dröm men att ta steget är det svåra. Vilken stad skulle jag åka till? Hur länge skulle jag vara borta? Vad skulle det kosta? Skulle jag våga? Mami pushade mig verkligen att skicka in ansökan vilket gjorde att jag fick tummen ur. Jag kände mig både lite orolig men även självisk över att bara dra men hon har stöttat mig hela tiden vilket är fantastiskt skönt och gjort allt så mycket lättare.

Det kändes så bra när jag väl bestämde mig för att åka , men så overkligt. Det var så långt borta men ändå satt jag och skrev packlista veckor i förväg. Ja, jag gillar ju struktur. Det var så långt bort i tid men jag visste att det skulle gå snabbt. När jag började rensa ut hemma hittade jag en gammal dagbok där jag för några år sedan skrivit att jag ville åka till Italien och plugga italienska och verkligen lära känna landet och kulturen på riktigt. När jag läste det kom alla de känslorna tillbaka. Sen kändes det som att jag reste tillbaka i tiden och träffade Valentina 16 år och berättade för henne att jag ska uppfylla hennes dröm. Blev så stolt över mig själv, underbar känsla.

När jag bestämde mig för att åka ville jag inget annat än att åka på en gång. Det kändes inte som det fanns så mycket kvar för mig i Sverige att hämta för stunden. Det enda som höll mig kvar var mitt jobb, tryggheten och mina nära och kära men det hände liksom inget, vi gjorde inget och allt var bara trist. Jag längtade tillbaka till Italien efter sommarens semester.

Sista veckorna i Stockholm innan jag åkte var dock fullspäckade. Jag hade sagt upp mig från jobbet och insåg hur mycket jag skulle sakna allt och alla. Hade världens bästa arbetskamrater och trivdes bra men kände dock att jag inte kunde utvecklas mer just då. Det svåra var att inse att jag faktiskt skulle lämna och inte komma tillbaka, inte få träffa alla dessa fina människor varje dag.

På fritiden hände det massa kul, fika, mys, middagar, vinhäng och massa galna fester och efterfester. Då började jag få lite panik. Var det verkligen läge att lämna allt nu när det var som bäst? Tänk om jag aldrig skulle få uppleva de här känslorna igen. Att faktiskt längta efter och njuta av alla dagar. Och alla i min omgivning.

Jag förstår nu att jag levde som i en bubbla och det är klart att man glorifierar allt när man vet att man ska iväg, dock var det lika jobbigt att lämna ändå. Att säga hejdå till alla var verkligen svårt och jag grät en hel del men att samtidigt känna så mycket kärlek var underbart.

Min första dag här går inte att beskriva. Jag var så lycklig och så ledsen samtidigt. Helt sjukt. Tog en promenad, tog vackra bilder av den underbara staden och utforskade mitt nya hem. Njöt. Hade ångest. Skrattade. Grät. Jag kunde inte äta och kände mig otroligt ensam, dock både positivt och negativt. Jag längtade till skolan och på kvällen var jag ivrig som en litet barn, dagen före julafton.

Nu är jag så glad över att jag åkt hit. Jag mår bra, trivs och njuter av dagarna. Jag är inte ensam, har träffat många fina människor och jag pratar med mina nära hemma i Sverige nästan varje dag. Jag älskar skolan och känner mig så duktig och är stolt över mig själv. Jag älskar att utvecklas och det gör jag verkligen här. Jag saknar alla hemma otroligt mycket men vi ses igen ♥